Här sitTer jag ensam på ett tåg ut i världen. Helt ensam, med endast en massa främmande personer runt omkring mig. Jag saknar att vara barn. När alla människor kunde bli en vän, när man helt plötsligt följde en impuls om att bara fråga något, påbörja en konversation. När man var ärlig utan att få skit för det. När blev sådan ärlighet dåligt? När slutade jag säga sanningen och mina riktiga åsikter? När började jag bry mig om vad folk tyckte, och varför gjorde jag det? Varför blev det som det blev, och varför gjorde jag vissa saker? Eller snarare - Varför gjorde jag inte vissa saker? Jag vågade inte göra annat. Jag vågade inte säga nej, vågade inte tänka på konsekvenserna. Ensamhet, förnekelse, förnedring. Allt möjligt. Som liten hade det inte vari ett problem. Det är i barn man ser ärligheten. De vågar vara ärliga. Alltid. Kanske är det så att man slutar vara barn när den ärligheten försvinner, när man inte vågar vara sig själv, bryr dig för mycket. Kanske är det ett tecken på vuxenhet.