Lättare att le än att gråta.

Kollade en kompis blogg, och det är ju så sant. Att det är lättare att le än att gråta, lättare att låtsas än att vara ärlig. Det är lättare att hålla det inom sig, än att säga det rakt ut. Det är så lätt att det blir fel då. När man säger det. Det som låter så rätt i huvudet blir ofta fel när man säger det.

Så att låtsas gör det mycket lättare, att låtsas som inget, bara veta i smyg. Gråta, lätta hjärtat när man är som ensammast, inte tillsammans med någon. Endast anförtro sig åt sin dagbok.

På något sätt är det så vi människor är - visst är vi sociala, men samtidigt behöver man bara vara ensam ibland. Gråta ut för sig själv. Då sprids det inte heller, om det bara är mellan mig och mig. Ingen behöver veta, ingen annan behöver tännka på det. Bara en själv, som har det inom sig. Som behöver plågas av tanken.

Och vad är det man ser om man kollar på Aftonbladets hemsida till exempel? Bara en massa död, skadade, hemska saker.

Det är klart det är lättare le och låtsas som inget, än att vara den där djupa, den som bryr sig. Om allt hemsk som händer just nu, alla bilar som kraschar, alla personer som dör. Är man den där 'djupa', den som bryr sig om allt, då är man annorlunda, ingen man vill vara med. Vad är det för sjukt?

Man blir knäpp för att man bryr sig. Bara låtsas  om inget, endast bry sig om sitt. Det blir bara intressant när det händer en själv, en anhörig eller en vän. Det är bara då man bryr sig, det är då man gråter, visar känslor.

Och visst, man kan inte gråta över alla som dör. Men man kan visa lite medkänsla - det enda som skiljer människan från djuren. Att vi kan visa medkänsla för andra personer, att vi bryr oss.

Kan man inte det, ja då har vi kommit tillbaka till djur-stadiet.

Eller där kanske vi varit hela tiden, bara det att vi inte ville inse det.

Folk bryr sig, men alla lägger det inom sig. Djupt inom sig, oroar sig för sina egna problem. Som de också lägger djupt inom sig, sätter på en mask.

För allt elände i världen, alla krossade människor, både fysiskt och psykiskt.. vad är det för unikt med det? Det händer varje dag. Inget viktigt. Och ler man efter ett krossat hjärta, då är man stark. Då ser är man glad utan personen som krossade det, man överlever. För allt handlar om att överleva. Vare sig man har krossat hjärta, eller mår dåligt inombords för allt som händer, tja.

Det är ju trots allt lättare att le, än att vara ledsen. Det är lättare att låtsas, att spela teater.

För ingen av oss är Superman. Ingen klarar av att hantera alla tårar och skrik i världen. Ingen klarar av all smärta. Vi är ju alla bara människor. Det är lättare att bara gömma det deprimerade, hålla det inom sig. Bara låta det ledsna försvinna, suddas ut.

Bra skrivet, jättefin blogg:) Kika gärna in på min

Jag tänkte skriva någonting, och sen kom jag på att jag inte hade tillräckligt med ord. Ska kolla upp en helg då du kan bli tvingad att komma till mitt land, för det behövs. Älskar dig <3

Min blogg?

Jaja det spelar ingen roll.

Men amen till allt i inlägget.