When did we become strangers?

Ibland undrar man.

Ni vet - en person man pratat jättemycket mer, chattat med, smsat etc. Vart försvinner allt? En dag pratar man bara inte med, och det får man finna sig i. Eller va? Ska det seriöst vara så?

Eller är det bara för mig? Haha, det kanske är mig det är fel på - jag kanske bara ska vara forever alone. Man vet ju aldrig, mitt öde kanske är att dö ensam med 22 missbildade och oborstade katter.

Eller bara en jättesur, stor och vit perserkatt kommer finnas vid min sida när jag dör. Och endast för att den är hungrig. Den kanske jamar så mycket att någon märker det, och undrar vad som hänt. Sen hittar min kropp, och bah "det var på tiden att surkärringen dog". Sen en liten begravning, med typ en person på, om ens det.

Jag kanske dör helt forever alone. Man vet ju aldrig.

Oj, bort från ämnet - att förlora något man aldrig haft. Tekniskt sett.

För jag saknar det jag aldrig hade - eller jag hade ett litet, litet tag -, en vänskap med någon kul person. En person som fick mig att skratta genom att chatta. Sjukt rolig, knasig, originell. På riktigt alltså. Vi pratade IRL också, skrattade, skämtade. Tävlade mot varandra, vem som var starkas, bäst. Jag saknar det, även om det var längesen. År sedan.

Jag saknar att sitta uppe tills 2 och bara chatta med personen, om allt och ingenting. Jag saknar att kunna skratta med personen, skratta åt ingenting. Att bara kunna prata med personen är något jag saknar. För det gör vi aldrig - pratar alltså. Vi hälsar inte. Kanske ibland. Eller nej, inte ens ibland. Aldrig.

Att bara något litet kan förstöra, typ ett ord. Två, tre, en mening.

En mening att inte ta seriöst, som sedan förstör allt. Typ så. Jag suger typ. Uppenbarligen. Att vi fick olika kompisar, förändrades båda två? Jag vet inte. Jag kände inte personen i fråga sådär jättebra, jag bara saknar det. För jag skulle ändå räkna oss som kompisar, som skrattade tillsammans. Hade kul tillsammans.

Fan också.

Vissa saker ångrar man att man gjorde, vissa ångrar man att man inte gjorde. Inget av det är särsklit kul. Speciellt inte när det beror på att man fegade ur? Inte vågade. Erkänna, säga sanningen. Att man var för feg.

Det suger. På rikigt. Blää, jag ångrar det. Typ, att jag var feg.

Fuck it.

Men jag saknar dig. Ditt gamla jag i allla fall.

Såhär känner jag. Fan också. Fuck you till mig själv. För att jag är den jag är. •

sv: förlåååt, nej daimglassen ska jag absolut inte glömma igen. Det är ju typ det viktigaste på bilden <3



Prata? <3 Vet hur det känns. Att sakna något som man kanske aldrig har haft.

Hihi, knasig bild :D



KRAM♥

Du vet iaf en person som kommer vara med på din begravning <3



(OCH DET ÄR JAG SÅ ATT DU INTE MISSUPPFATTAR DET!!!!!) :D HAHA jag är speeedad. som en jävla tiger. BROOM. nejmen seriöst. älskar dig, kommer alltid att göra det. så. ah. heh. stelt. HIHIHHIHI. NEJ.