Fån att han var fyra år bodde han i ett ghetto (dit de blev ivägskickade från Polen), först med sin mamma, pappa, två farbröder och farmor. Sedan avled farmorn, och det var 'endast' fem personer kvar i den lilla trean de bodde i. De fem delade på tre redan små matransoner - alltså fick de endast en halv matranson var. Och de matransonerna var som sagt redan otroligt små.

När soldaterna sedan kom för att ta med sig alla som inte kunde jobba (dvs alla under 10, alla över 65 samt alla sjuka), 1942, gjorde det detta på ett brutalt sätt. De tömde snabbt sjukhuset i ghettot genom att slänga upp alla sjuka på lastbilsflak i högar, där de senare blev ihjälgasade. Alla de gråtande och panikslagna barnen, och däribland mannens 5-årige kusin Joel, blev lastade på ett annat flak. De nyfödda spädbarnen som fanns på sjukhuset kastade soldaterna bara ner genom fönstrena på den våning de låg på - fjärde våningen. Dessa blev senare uppslängda på ytterligare ett lastbilsflak. När detta hände var mannen 6 år gammal, och för att skydda honom från det öde som väntade hans kusin, gömde hans mamma honom i en hink i ett dass. Och där fick han sitta i flera timmar, tills den sista soldaten lämnat ghettot de bodde i. Sedan tog hans mamma och pappa honom upp till deras vind, där det låg en madrass. Den då 6-åriga mannen blev tillsagd att sitta stilla på madrassen tills hans föräldrar sa åt honom att han fick komma ner. Han fick varken ge ljud ifrån sig eller lämna madrassen. Hans föräldrar kom endast upp dit en gång om dagen, för att ge honom mat samt tömma hinken han använde som toalett.

Han kunde heller varken läsa, skriva eller räkna så vad hade han att göra där uppe? En otroligt utmaning för en liten 6-åring. Där uppe, ensam och utan att ge ifrån sig ett knyst, satt han i 1 månad och 20 dagar, innan hans föräldrar kom dit upp tillsammans. Han fick äntligen komma ner, och fick där i lägenheten ett pass som sa att han var tio år - alltså så pass gammal att han kunde arbeta. Han började jobba som springpojke åt sin pappa, som var speceri-ägare.

Något år senare blev mannens pappa ivägkörd till ett koncentrationsläger, och hans mamma och han till ett annat. Tåget de hade som transport var proppfullt och de hade endast två hinkar i varje vagn - en till att uträtta sina behov och en med rent vatten i för att dricka. Men det vattnet tog slut fort, och folk i vagnen blev både sjuka och dog. De som kom levande av hade haft tur.

När de väl var framme, efter 5 - 7 dagar i tågvagnen, fick de gå en bit till en stor järnmmur. På andra sidan den, låg koncentrationslägret de skulle tillbringa nästkommande månader på.

Vad var det första pojken såg när han kom in genom den stora grinden till lägret?

En hög. En hög, bestående av kvinnolik. Men det hade blivit som en vardag för honom. Endast 10 år gammal.

Han och hans mamma fick dela en sängbrits, och blev väckta varje morgon klockan 4, för att sedan jobba till sen kväll. Maten de fick var en brödbit och varsin korvbit. Tack vare att mamman gav sonen sin korvbit, kunde han överleva. Och hon gjorde det trots att hon endast vägde 28 kilo. Tänk er hungern man måste känna. Men att man ändå ger den lilla maten man har till sin son. För hans överlevnad, även om man själv dog.

Det de hade att roa sig med på lägret var att plocka löss och loppor på varandra. I dessa förhållanden levde de ett rätt långt tag, flera månader. Kläderna pojken hade blev så smutsiga och fulla av svett att de till slut fastnade på pojken. När de till slut blev befriade, 1945 av ryska soldater, fick man skära av kläderna från hans kropp.

Pojken och hans mamma fann pojkens pappa, och kunde flytta hem till Polen igen. Dock stannade de inte där länge, utan fann att pojkens farbror hade lyckats ta sig till Sverige, och nu var bosatt här. Pappan ville återse sin bror, och de reste till Sverige. Där fick de stanna.

Okej, han sa inte så ordagant. Men på ett ungefär. Och det kanske är värt att tänka över.